bloggtrollet

Ville bara skriva några ord om en sak som hände igår...
Då kändes det lite för färskt...

Meningen var att jag skulle sluta tidigare, åka hem vid halv fyra för att skjutsa sonen till en spelning med musikskolan.
Men tiden gick i kaoset och hur jag än kämpade så fick jag se mig besegrad, och vid kvart i fyra ringde jag sonen och bad så mycket om ursäkt, men han måste cykla själv. Och så beskrev jag vart han skulle - för det var mest det han var osäker på.

Någon minut senare ringer han och undrar vart hans notmapp är.
Jag var ganska säker på att det var i köket så jag sa det, och hörde i telefonen hur det lät "dunk, dunk, dunk..." när han sprang nerför trappan och sen upp igen med andan i halsen.
Nej, där var den tydligen inte.
Ööööh, vardagsrummet då!?
"dunk, dunk, dunk..."
Och sen...
"AAAAAAAAHHHH..."

Han skrek som en stucken gris nerifrån hallen nånstans.
Och jag visste inte vad jag skulle göra.
Kändes som att timmar gick medan han fortsatte gallskrika och jag började fundera på hur jag skulle kunna leta fram grannens telefonnummer och ringa till honom på den andra telefonen för att han skulle kunna gå över och kolla hur det var fatt...

Men till slut närmade sig skriken telefonen och han plockade upp luren...
Tydligen hade han sprungit in i bänken i hallen med knät, och han var alldeles otröstlig.
Så jag frågade om han ville att jag skulle ringa och säga att han inte kunde komma, och det tyckte han lät bra.
Och där satt jag och förbannade mitt jobb för att allt bara blev fel för att inte jag kunde åka hem när jag hade tänkt...

Världens blåmärke har det blivit.
Tack och lov inget mer.

Men så fruktansvärt handikappad jag kände mig när jag bara kunde sitta och lyssna på hans skrik och inget kunde göra, och inte visste hur det var med honom.
Att han levde hörde jag ju :-) men hur länge?
Suck...

Men idag är en ny dag.
Kan bara bli bättre än igår...
Hoppas jag!
:-)

Sköt om er!
Tidelipom!