bloggtrollet

"Lugn Paula, det vet du väl att man blir starkare med åren. Från 55 och uppåt..."

"Typiskt,  jag som bara är 39..."

Jag satt under äppelträdet och grät och min granne stod på andra sidan staketet och tittade bekymrat på mig.
Det var bara småsaker som fick mig att bryta ihop.
Först var det gräsklipparen, den nya fina jag fick med bergvärmen ifjol, som har börjat hacka och stanna efter några minuter. Sen var det sonen och hans kompis som stod i vägen för mig när jag äntligen fick igång gräsklipparen igen, och de ville att jag skulle skjutsa ut dem till pappa...jaja, men inte förrän jag är klar med gräset. Och till sist, när gräsklipparen stannade igen och jag gick in för att säga att vi åker på en gång, och ser att de är i full fräs med att mixa ihop gräs, gräslök, kryddor (och säkert nåt annat också) i min mortel. Det ligger gräs på köksbordet och på golvet...och jag morrar till sonen att det där städar de upp! och det hade de ju tänkt "för du har ju så mycket att göra ändå"..."Tack! Bra!" fick jag ur mig, på väg ut...tog en lov runt trädgården och hamnade till slut under ett äppelträd, där jag sjönk ihop och blundade, med huvudet i händerna.

Då kom tårarna.
Och där satt jag.
Gråtande och förbannande mitt jävla jobb som gör mig till en sån jävla stril... (hmmm, skulle ha passat på att vattna några av blommorna :-) fast saltvatten är väl inte så bra, kanske...)

Jag sket i gräsklipparen.
Tvättade bara av mig i ansiktet och försökte känna mig någorlunda normal, när jag till slut kom på fötter.
Vi åkte ut till pappa och han och jag gick omkring och tittade på blommor och träd medan killarna lekte och gosade med katterna.
När vi kom hem rullade jag in gräsklipparen i garaget och var inte längre arg på den.
Och när sonen låg till sängs pratade vi om det som hade hänt och han förstår ju hur jag har det och menar på att jag är världens bästa mamma ändå, fast jag är grinig...

Idag glömde jag väcka honom i tid.
Han skulle vara tidigare än vanligt på skolan, och han hann precis, men var ju inte direkt glad på mig...

Sen tog jag upp läget med platschefen.
Sa till honom att jag håller på att bryta ihop och att jag bröt ihop hemma igår.
Och han tog det på allvar.
Allt går inte att lösa direkt idag, men till en början slipper jag i alla fall telefonen.
Jag pratade med tjejen i växeln också, så att hon förstår vad som händer. Och platschefen hade också pratat med henne.

Så, nu får vi se hur det går.
Jag verkar förmodligen helt knäpp, för de som tjuvkikar på mig, för jag kör skratterapi så fort jag bara kommer åt :-)
Eller tja, le- och fniss-terapi :-)
Än är jag inte så galen att jag skrattar rakt ut inne på kontoret, det väntar jag med till bilen på väg hem :-)
Fast å andra sidan, jag skulle kanske prova...avdramatisera det hela lite :-)

Jaja.
Så länge jag inte tappar mitt goda humör har jag i alla fall en liten bit kvar till väggen.
Och som chefen sa, det gäller ju att stanna en meter innan man kommer fram till den...
Jag har nog bara några decimeter kvar, i och för sig, men gör allt jag kan för att backa.
Och med lite hjälp så ska nog det här också lösa sig.
Bara semestern kunde vara några månader längre...suck!

Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att få en riktigt härlig onsdag, och önskar er det samma!

Sköt om er, vännerna!

(usch, nu har jag skrämt er...men ni behöver inte vara rädda för min skull. Det kommer att fixa sig. Och jag lovar att om det blir bara det minsta värre så sjukskriver jag mig!
puss på er!)