70,0
Så himla nära att komma under 70... :-)
Var ute och sprang igår kväll.
Blev nästan en timme.
Passade på när sonen var på judo.
Sprang bort till där vägen gör en skarp sväng bortanför campingen ut mot skärgår'n och tillbaka.
Sen var det lite för mycket tid kvar tills han skulle sluta, så jag tog några vändor med ruscher uppför och nerför cykelvägsbacken vid judolokalen. Brände gôtt i rumpan :-)
På bortvägen var det mycket av ilsk-springning. Det snurrade bara av elaka tankar i huvudet.
Men på hemvägen bestämde jag mig för att börja tänka positivt. Tänka ut en plan.
Det gjorde jag på lunchen också, när jag var ute och gick.
Då bestämde jag att jag skulle ta reda på hur man gör när man söker ensam vårdnad, så det gjorde jag.
Tog reda på hur man gör, alltså.
Nu har jag en rätt heltäckande plan :-)
Jag har ett standardsvar klart i huvudet som jag ska använda mig av om M hör av sig om nåt annat än att han vill träffa S.
Jag har bestämt mig för att så småningom ta upp med sonen hur det ligger till, även om jag inte kommer att gå in på de värsta detaljerna. Men jag tycker att han har rätt att veta varför han inte träffar sin pappa.
Jag har också bestämt mig för att, förmodligen under året, söka om ensam vårdnad.
Tycker väl inte att det finns nån anledning till varför jag ska ha pappans påskrift på olika papper om han ändå inte vill ha något med pojken att göra... Dessutom känner jag att jag inte längre kan vara säker på om han kommer att skriva på. Tänk om jag till exempel behöver ett nytt pass till pojken för att vi ska ut och resa, och så förhalas det tills det är för sent...
Nä. Det får räcka nu.
Orkar inte vara mesig längre...
:-)
Dessutom inbillar jag mig att M blev glad av mitt SMS.
Jag menar så här: han vill ju inte hålla på och svettas när han får ett SMS från mig att S kommer att vara i närheten och jag undrar om de kan träffas. Nu när det är upp till honom kan ju han slappna av, eftersom jag inte kommer att höra av mig, och han slipper att tänka på det över huvud taget, eftersom han inte vill höra av sig, eftersom det är för jobbigt att träffa sonen!
Och jag slipper att fundera över om de kommer att kunna träffas eller inte. Plus att det förmodligen kommer att dröja ååår innan han hör av sig igen och är redo att träffa pojken. Och då kan ju jag också slappna av.
Win - Win!!!
För oss, ja.
Men hur är det för pojken?
Inbillar mig faktiskt att det är precis så som han (sonen) sa när jag pratade med honom om det efter jul, när vi kom tillbaka från ännu en resa norröver utan att han hade träffat sin far. Han tänker inte så mycket på det. Visst händer det ibland att han tänker på det och blir lite ledsen, men det är väldigt sällan. Och vem är inte lite ledsen då och då...?!...
Så förhoppningsvis blir det bra för oss båda. Och för honom kommer det ju inte att ändras så mycket...
Inte träffa sin far - inte träffa sin far.
Hm...ingen större skillnad där inte :-)
Det blir en riktigt bra dag idag!
Puss o kram o nyp i stjärten!
:-)
Var ute och sprang igår kväll.
Blev nästan en timme.
Passade på när sonen var på judo.
Sprang bort till där vägen gör en skarp sväng bortanför campingen ut mot skärgår'n och tillbaka.
Sen var det lite för mycket tid kvar tills han skulle sluta, så jag tog några vändor med ruscher uppför och nerför cykelvägsbacken vid judolokalen. Brände gôtt i rumpan :-)
På bortvägen var det mycket av ilsk-springning. Det snurrade bara av elaka tankar i huvudet.
Men på hemvägen bestämde jag mig för att börja tänka positivt. Tänka ut en plan.
Det gjorde jag på lunchen också, när jag var ute och gick.
Då bestämde jag att jag skulle ta reda på hur man gör när man söker ensam vårdnad, så det gjorde jag.
Tog reda på hur man gör, alltså.
Nu har jag en rätt heltäckande plan :-)
Jag har ett standardsvar klart i huvudet som jag ska använda mig av om M hör av sig om nåt annat än att han vill träffa S.
Jag har bestämt mig för att så småningom ta upp med sonen hur det ligger till, även om jag inte kommer att gå in på de värsta detaljerna. Men jag tycker att han har rätt att veta varför han inte träffar sin pappa.
Jag har också bestämt mig för att, förmodligen under året, söka om ensam vårdnad.
Tycker väl inte att det finns nån anledning till varför jag ska ha pappans påskrift på olika papper om han ändå inte vill ha något med pojken att göra... Dessutom känner jag att jag inte längre kan vara säker på om han kommer att skriva på. Tänk om jag till exempel behöver ett nytt pass till pojken för att vi ska ut och resa, och så förhalas det tills det är för sent...
Nä. Det får räcka nu.
Orkar inte vara mesig längre...
:-)
Dessutom inbillar jag mig att M blev glad av mitt SMS.
Jag menar så här: han vill ju inte hålla på och svettas när han får ett SMS från mig att S kommer att vara i närheten och jag undrar om de kan träffas. Nu när det är upp till honom kan ju han slappna av, eftersom jag inte kommer att höra av mig, och han slipper att tänka på det över huvud taget, eftersom han inte vill höra av sig, eftersom det är för jobbigt att träffa sonen!
Och jag slipper att fundera över om de kommer att kunna träffas eller inte. Plus att det förmodligen kommer att dröja ååår innan han hör av sig igen och är redo att träffa pojken. Och då kan ju jag också slappna av.
Win - Win!!!
För oss, ja.
Men hur är det för pojken?
Inbillar mig faktiskt att det är precis så som han (sonen) sa när jag pratade med honom om det efter jul, när vi kom tillbaka från ännu en resa norröver utan att han hade träffat sin far. Han tänker inte så mycket på det. Visst händer det ibland att han tänker på det och blir lite ledsen, men det är väldigt sällan. Och vem är inte lite ledsen då och då...?!...
Så förhoppningsvis blir det bra för oss båda. Och för honom kommer det ju inte att ändras så mycket...
Inte träffa sin far - inte träffa sin far.
Hm...ingen större skillnad där inte :-)
Det blir en riktigt bra dag idag!
Puss o kram o nyp i stjärten!
:-)
Kommentarer
Trackback
