bloggtrollet

Underligt ändå hur man reagerar på olika saker.
Innan jag fick brevet med svaret från det andra cellprovet tänkte jag att det nog inte skulle kännas på nåt speciellt sätt oavsett vad svaret blev.
Nu när jag har sprättat kuvertet och läst att jag "har cellförändringar" så känns det inte alls bra.
Till en början var det väl mest "jaha...?!"
Sen for tankarna iväg till riktigt elaka saker som operationer och allt möjligt och då fick jag nästan panik av att tänka på att jag kanske inte hinner ha sex nån gång innan dess!
Sen blev jag mest trött och började må illa.
Telefontid helgfria onsdagar mellan 10 och 11:30...är det lämpligt för en instans inom landstinget som har hand om så allvarliga saker som cellförändringar?
Eller är det kanske avsiktligt för att försöka förringa allvarligheten i beskedet?
Eller det kanske inte är ett allvarligt besked?
Det står ju att landstinget har ett väl fungerandebehandligsprogram...

När jag sitter där och försöker ta in och smälta och stilla en bubblande panik ringer rekryteringskonsulten igen.
Hon hade blivit lite nyfiken på mig, sa hon.
Det verkade som att jag på nåt sätt hade fått henne att tro att jag skulle kunna fixa uppgiften.
Och hon tydde mig helt rätt.
Hon sa att som hon hade förstått mig så skulle jobbet vara en utmaning men jag visste inte om jag hade bakgrunden för att klara det eller inte.
Sen var jag så tagen av brevet som lyste mig i ansiktet att jag nog babblade lite för mycket.
Kan hända blev hon less mig, eller inte.
Nu skulle hon i alla fall skicka vidare min information till Mercuri och sedan till A:s företag.
Så vi får väl se.

Stack på judoträning ikväll i alla fall.
Mest för att jag kände att jag var tvungen att hålla tankarna på annat medan det var nytt i huvudet.
Kan gärna tänka mer sen, när jag har lite distans till det och vet mer om vad som händer i min kropp.
Nu vill jag bara att en av två saker händer först:
1 - att de ringer och fixar mig en tid för "utvidgad gynekologisk undersökning" (hur äckligt låter inte det!...)
2 - att det ska bli onsdag kl 10 och inga andra som ringer så att det är upptaget till 11:30, utan att jag kommer fram direkt och kan ställa lite frågor om vad det hela innebär och vad jag själv kan göra.

För det är det som är värst.
I vanliga fall kan jag fixa det mesta själv!

Nä!
Nu ska här drickas te och spelas knackpoker!
Varje ögonblick räknas :-)

Nej, nu ska ni inte tro att jag går med nån sorts dödsskräck och är helt lamslagen och livrädd.
Jag tycker att det är otäckt, ja!
Men det känns inte bättre av att älta något som jag inte vet mer om ändå.
När jag vet mer, då kan jag börja älta!
Eller låta bli, om jag känner för det :-)

Ha en härlig kväll, mina godaste vänner och ta hand om er!
Puss!